Svinalängorna

Nu har vi fått filmen Svinalängorna till biblioteket. Den fick strålande kritik vid premiären i höstas och jag tycker att regissören Pernilla August gjort ett fantastiskt arbete. Svinalängorna bygger på romanen med samma titel av Susanna Alakoski. Filmen skiljer sig dock en hel del från romanen och det tror jag var ett klokt val. Nu formar den sig till en fristående fortsättning på berättelsen om Leena.

I filmen är det nutid, Leena är vuxen och bor med man och barn i Stockholm. Mitt i natten får hon ett telefonsamtal från sjukhuset i Ystad. Hennes mamma ligger för döden och vill träffa sin dotter som hon inte sett på många år. Leenas familj vet ingenting om Leenas barndom och mot Leenas vilja åker hela familjen ner till Ystad för att träffa en mormor som de inte visste fanns. I tillbakablickar berättas om Leenas uppväxt i en finsk invandrarfamilj med stora problem med alhokol, fattigdom och våld. Ljusglimtar fanns, men de var få.

På sjukhuset träffar Leena sin mamma och måste konfronteras med sina minnen och de känslor av hat och sorg som hon bär på mot sina föräldrar. För att kunna gå vidare måste hon försonas med sin barndom.
Det är väldigt gripande och trovärdigt. Skådespelarna är mycket bra, framför allt Noomi Rapace, som spelar den vuxna Leena, och Tehilla Blad, som spelar Leena som barn. Det är också en bra 70-talsskildring, kläder, inredning och andra deltaljer ger en realistisk bild av tiden.

Jag tycker att Svinalängorna är 2010 års bästa film.

Finns filmen inne? Klicka här!