Julie Orringer, Den osynliga bron
Andras Levi är en ung man som 1937 anländer till Paris för att studera arkitektur. Han måste göra denna långa resan ifrån sitt hemland Ungern och lämnar sina bröder och sin familj bakom sig eftersom han inte har något val. Han har fått ett stipendium på en ansedd högskola i Paris, och i Ungern finns där kvoteringar angående hur många judar som får lov att studera där. Så Andras, fylld av drömmar och hopp, reser till Paris. Paris som ju är en kulturälskande och vidsynt stad, i ett land som är öppet och fördomsfritt. Här ska Andras leva ut sitt liv och göra sig känd. På sin väg till Paris möts han på en station någonstans i Tyskland av skylten " inga judar är välkomna här" på ett litet cafes dörr. Men så är inte livet i vackra Paris, Andras är en ung man med naiva drömmar och med ett hjärta fyllt av drömmar och hopp.
Alldeles snart ska Andras liv förändras på så många sätt, det första viktiga är studierna vid högskolan och vänskapen han får till Rosen, Berkov och Polaner. Alla är de judar i exil, med en strävan efter att bli något större. Alla har de drömmar och hopp om en ljusare framtid, de bär med sig förhoppningar om att de där oroligheterna som börjar dyka upp runtom i Europa snart ska lägga sig. Det andra som händer är att Andras blir förälskad i en ung kvinna. Hennes namn är Klara, och snart inleder de två en romantisk och intensiv relation. Tiden i Paris är skimrande vacker, fylld av njutningsfyllda detaljer och har en rosa slöja över de mindre trevliga detaljerna. Men alltför snart kommer verkligheten i fatt dem. En ondska så ofattbar att den knappt går att förstå härjar ute i Europa och den rycker allt närmare Paris. Andras och Klara måste återvända till Ungern och där hamnar de rakt in i ett helvete. Andras tvångsskickas ut i de nazistiska arbetslägren i Ungern och de två skiljs nu brutalt åt utan att veta om de kommer att återse varandra igen.
Julie Orringer är en debutant och hon gör ett strålande arbete med sin första bok. Boken är tjock, ca 600 sidor, men låt er inte avskräckas för det. För när jag närmar mig slutet som kom alldeles för fort så vill jag ha ännu mer. Jag vill inte behöva slå igen boken och gå vidare, inte efter den omtumlande och helvetiska resa vi just varit med på tillsammans med Andras. Vi har varit tillsammans med honom när han kämpar för att överleva de nazistiska arbetslägren, där det enda som håller Andras vid liv är tanken på Klara och minnen ifrån Paris. Hoppet om att få återse sin älskade Klara är det som gör att Andras härdar ut även när ondskan mot honom är helt ofattbar. Men där finns även en vän, Mendel och de två viker inte ifrån varandras sida och de kämpar tillsammans mot ondskan i lägren på sitt eget sätt. I boken ryms även en stark kärlek till familjen och hans två bröder som även de blivit ut skickade i läger. Det är en kamp för en hel judiska familj, en kamp för att inte utplånas och en kamp för att återse varandra igen.
Boken är sprängfylld av detaljer men det känns aldrig överbelastat, snarare tvärtom. Läsningen flyter på fint och man njuter av det vackra språket. Jag är även imponerad av den snygga övergången ifrån den rosaskimrande vackra tiden i Paris till det nattsvarta helvete i arbetslägren. Den övergången kommer smygande, sakta, sakta anar man att något fruktansvärt kommer hända och som läsare finns det ingenting man kan göra. Man kan inte stoppa historiens gång på något sätt, det är bara att fortsätta läsa och hoppas att allt blir bra så småningom. Jag fascineras även av att författarinnan lyckas fylla historien med mängder av faktadetaljer om arkitektur, balett, byggnadstilar, konst och litteratur men på ett sätt som är så snyggt invävt i berättelsen att det inte blir tunggrott eller segt. Julie Orringer har vävt in sina farföräldrars historia i berättelsen och det ger läsningen en känsla av äkthet. Den osynliga bron är en episk roman och det är en fröjd att läsa den.
Finns boken att låna? Klicka här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar