Inger Björkblom är gymnasielärare i Eskilstuna. Hon har skrivit en mycket fin och gripande biografi över sin egen mammas sista år i livet.Inger har alltid haft ett nära och tätt förhållande till sin mamma. Mycket beroende på att de delat hem och bostad under många år.
Inger är ensamstående förälder till sina två nu vuxna barn, och hennes mamma har bott tillsammans med familjen och hjälpt till att sköta hem och barn.
Nu är mamman i åttioårsåldern och visar tydliga tecken på begynnande demens. Det känns inte längre säkert att lämna henne ensam under dagen när Inger arbetar. Hon måste flytta från deras gemensamma hem till ett gruppboende.
Inger beskriver på ett otroligt fint sätt hur det känns för de anhöriga när någon närstående drabbas av demens. Samvetskvalen över att inte längre räcka till som vårdare. Sorgen över inte längre kunna dela gemensamma minnen.
Inger gör dock allt hon kan för att hålla kvar sin mamma i världen, både fysiskt och psykiskt. Hon besöker henne på "hemmet" nästan varje dag, och tar då ut henne på promenader i välkända stadsmiljöer. Under tiden samtalar mor och dotter om det som varit. Om det som mamman fortfarande har ord för. I början sker promenaderna till fots, men under året när sjukdomens förlopp blir allt tydligare, blir det utfärder i bil och rullstol.
Ingers mamma är ingen lätt patient. Hon blir som många dementa ofta aggressiv, och klagar då högljutt över att hon vill slippa ifrån "fängelset".
Boken fokuserar aldrig på det jobbiga och besvärliga med äldre- och demensvård.
Inger ger oss ett mycket kärleksfullt porträtt av sin mamma. Hon njuter in i det sista av samvaron med henne, och det tycker jag är mycket rörande att läsa.
Vill ni låna boken? Titta här om den finns inne.
